Daniel Helldéns Almedalstal innehöll en lång rad vallöften: elbilssubventioner, utbyggd järnväg och vindkraft, ökad migration med bidrag, och naturskydd. Men det är ett löfte som sticker ut som extra problematiskt för den som driver ett företag – fyradagarsveckan med bibehållen lön.
Vad det innebär i praktiken
Räkneexemplet är enkelt. En anställd som går från 40 till 32 arbetstimmar i veckan men behåller sin lön producerar färre enheter till samma kostnad. Arbetskostnaden per producerad enhet stiger med 25 procent. Det är inte en åsikt – det är matematik.
För ett litet företag innebär det ett val mellan tre dåliga alternativ: höja priserna (och riskera att tappa kunder), pressa marginalerna (och riskera att tappa verksamheten), eller flytta investeringar dit arbetskraften är billigare.
Den stora bilden
Nationalekonomen Jonas Kolsrud vid Linnéuniversitetet pekar på forskning som indikerar att en generell fyradagarsvecka kan sänka Sveriges BNP med omkring tio procent – upp mot 700 miljarder kronor per år. Ihållande inflation till följd av stigande kostnader riskerar dessutom att leda till fler konkurser, högre räntor och minskade investeringar.
Inom vård och omsorg tillkommer ett ytterligare problem: kortare arbetstid kräver fler anställda för att hålla samma kapacitet, vilket driver upp kostnaderna dramatiskt för samhället.
Det som saknades
Det mest anmärkningsvärda i talet var vad som inte sades. Inte ett ord om att det är svenska företag som skapar de värden som staten sedan kan beskatta och fördela. Utan lönsamma företag – inga skatteintäkter. Utan skatteintäkter – inga reformer.
Entusiasmen i Miljöpartiets vision är det inget fel på. Men visioner utan finansiering är önsketänkande. Och notan hamnar till sist alltid hos dem som driver verksamhet.