Kåseri
Satt och bläddrade i min lokala tidning på lunchen. Plötsligt slog det mig. Den totala orättvisan och prioriteringen mellan hur och vad man bevakar i tidningen.
Alltså, missförstå mig rätt nu. Jag älskar både idrott och kultur, det är väldigt viktigt för vårt samhälle. Jag gillar att gå på hockey och fotboll och många andra sporter. Jag går gärna på teater, museum och konserter och läser böcker och ja, allt annat som kan räknas som kultur. Räknas Melodifestivalen dit?
Men, om vi sätter de olika redaktionernas storlek i relation till varandra och det utrymme som ägnas åt dem i papperstidningen (min känsla är att proportionerna är desamma på nätet) blir smått absurd när man tänker efter.
Låt oss börja med den största redaktionen – Sportredaktionen. Där jag bor har den sju eller åtta journalister utifrån vad jag kan utläsa. Det är flera sidor i tidningen varje dag och ännu mer på nätet före och efter elitlagens matcher. Det finns knappt 200 idrottsföreningar i tidningens spridningsområde.
Sen kommer kulturredaktionen. De är tre personer plus en massa olika krönikörer och recensenter som skriver då och då. Så kanske nästan fyra, men det är ju som att räkna underleverantörer till mitt eget företag så vi säger tre. Det är lite svårare att avgöra hur mycket verksamhet som finns inom kulturområdet men runt 100 föreningar, en teater, ett konserthus och så en massa oberoende gallerier, muséer. En hel del kultur händer.
Men så kommer vi till Näringsliv som är den lite mossiga benämningen på de sidor där tidningen skriver om företag och affärer. Det är ju vad politiker kallar oss. Dessutom blandar man här bevakning av både börsbolag och småföretag. Vilket man i och för sig gör även på sporten där landslag samsas med småklubbar.
Men Näringslivsredaktionen kan knappast kallas en redaktion. Det är en ensam reporter eller redaktör. En enda. Samtidigt finns det i tidningen spridningsområde runt 8000 småföretag. Dessutom är det ryggraden i samhället, de som skapar alla jobben. Men den lokala tidningen är bara intresserad av dem när det ska säljas annonser.
Varför har ingen lokaltidning (vad jag vet) en Småföretagare-redaktion som är större än Sporten och Kulturen? Vi lyfter fram idrottstjärnor och filmstjärnor och konstnärer och författare. Men entreprenörerna? Ett genomsnittligt samhälle har utrymme för en handfull idrottsstjärnor. Men vi har utrymme för många gånger fler entreprenörer.
Om man tittar på de spaltmeter som ägnas åt att en elitklubb i hockey som omsätter 100 Mkr och jämför det med hur lite som skrivs om de kanske 20 företag som omsätter mer än så varje år – och framför allt sysselsätter betydligt fler människor – så blir det riktigt pinsamt.