Debatten om kortare arbetstid och slopat karensavdrag präglas ofta av stora ord om trygghet, livskvalitet och ett modernare arbetsliv. Betydligt mer sällan hörs den praktiska och grundläggande frågan: vem ska betala?
För Sveriges småföretagare är svaret alltför ofta detsamma – företagen.
Med en ny regering runt hörnet riskeras reformer som kan innebära både kortare normalarbetstid och sjuklön från första sjukdagen. För den som ser arbetsmarknaden från ett politiskt sammanträdesrum kan det framstå som attraktiva reformer. För den som varje månad måste få ihop löner, arbetsgivaravgifter, hyror, räntor och skatter ser verkligheten annorlunda ut.
Ta arbetstidsförkortningen. En minskning från 40 till 35 timmar innebär 12,5 procent färre arbetade timmar. Om lönen samtidigt ska vara oförändrad ökar kostnaden per arbetad timme kraftigt.
För ett företag med åtta heltidsanställda försvinner sammanlagt 40 arbetstimmar varje vecka. Det motsvarar en hel heltidsanställning.
Vem ska göra de timmarna? Eller betala för den extra anställda?
Restaurangen kan inte stänga när gästerna vill äta. Hantverkaren kan inte lämna bygget ofärdigt. Transportföretaget måste fortfarande leverera varorna och butiken måste fortfarande bemannas.
Det är lätt att tala om ökad produktivitet som lösningen. Men stora delar av småföretagarsverige säljer i praktiken tid, kompetens och mänsklig närvaro. En frisör kan inte klippa fem kunder samtidigt för att arbetstiden kortas. En elektriker kan inte genomföra åtta timmars installation på sju timmar bara därför att politiken har bestämt att arbetsdagen ska vara kortare.
Resultatet blir i stället att högre priser, färre investeringar eller minskad vilja att anställa.
Samma problem finns i diskussionen om karensavdraget.
Det finns goda argument för att människor inte ska känna sig ekonomiskt tvingade att gå till jobbet när de är sjuka. Men om karensavdraget avskaffas måste också kostnaden och risken för arbetsgivaren analyseras fullt ut.
I ett företag med fem eller tio anställda är varje frånvarodag märkbar. När någon är sjuk försvinner inte arbetsuppgifterna. Kollegor får arbeta mer, en vikarie måste tas in, en leverans skjuts upp eller företagaren själv får täcka luckan.
Småföretagaren betalar därför ofta två gånger – en dubbelsmäll – först genom sjuklönen och sedan genom produktionsbortfallet.
Förslaget om ett högkostnadsskydd för mindre företag kan begränsa delar av den direkta kostnaden. Men då måste skyddet vara enkelt, automatiskt och tillräckligt omfattande. Ett system som kräver mer administration eller bara ersätter en mindre del av den verkliga kostnaden löser inte grundproblemet.
Det finns dessutom en större fråga som lätt försvinner.
Sverige behöver fler människor i arbete och fler små företag som vågar ta steget att anställa sin första, femte eller tionde medarbetare. Då är det svårt att samtidigt bortse från att varje ny kostnad, varje ny risk och varje ny administrativ skyldighet höjer tröskeln för att anställa.
Stora koncerner kan sprida risker över tusentals anställda. De har HR-avdelningar, jurister och ekonomifunktioner. Småföretagaren har ofta sig själv.
Därför går det inte att utforma arbetsmarknadspolitiken som om alla arbetsgivare vore Volvo, IKEA eller kommunen.
Innan stora reformer av arbetstid och sjuklön genomförs borde varje förslag utsättas för ett enkelt småföretagartest: Vad kostar detta för ett företag med fem anställda? Hur påverkar det företagets vilja att anställa? Och vem tar risken när kalkylen inte går ihop?
Det är frågor som förtjänar betydligt större plats i debatten.
För politiken kan besluta om kortare arbetstid och generösare ersättningar. Men politiken kan inte besluta fram lönsamhet.
Och utan lönsamma företag finns varken nya jobb, växande skatteintäkter eller resurser till de reformer som politiken vill genomföra.
Dennis O Krook, Näringspolitisk talesperson Företagarförbundet
3 svar
Jättebra att ni lyfter dessa frågor tydligt. Borde framgått på agendan före valet. Varför lyfter staten alltid över ansvaret och kostnaderna på oss småföretag för sjuklönekostnader.
Sedan förstår jag inte debatten om att vissa grupper kan jobba hemma om dom är sjuka. Så är väl inte grundtanken. Är man sjuk kan man ju inte som arbetsgivare förvänta sig att de anställda jobbar.
Gällande slopad karensavdrag skulle Företagarförbundetkunna förhandla fram en kollektiv försäkring som täcker de omedelbara kostnaderna. Man får samma effekt som om man vore ett ”storföretag”.
Det fungerade att över tid gå från 6 dagarsvecka till 5½ dagars till 5 dagars. Att gå till 4½ och 4 dagarsvecka kommer att fungera det också med tillräcklig anpassningstid.
Jag minns när vi gick till 5 dagarsvecka. Det var en anpassningstid där man i första hand sökte jobb hoss de som hade 5 dagars.
Jag håller med om att småföretagen inte ska få bära kostnaden för de här förslagen. Men konsekvenserna stannar inte där. Även kommuner och regioner måste kunna bemanna äldreomsorg, sjukvård och andra verksamheter, och deras kostnader betalas i slutänden av oss alla.
Jag är starkt emot att ta bort karensavdraget. Självklart ska den som är sjuk stanna hemma, men jag tycker också att man måste våga diskutera risken för att korttidsfrånvaron ökar om den ekonomiska tröskeln försvinner. Min dotter arbetade en sommar på ett äldreboende där frånvaron blev så stor under några av sommarens finaste dagar att bemanningen hamnade i kris. Jag kan inte säga varför varje person var borta, men jag har sett hur hårt sådan frånvaro drabbar dem som är kvar på jobbet – och de äldre som behöver omsorg. Den risken måste tas på allvar även när man diskuterar karensavdraget.
Jag är lika kritisk till en generell förkortning av arbetstiden med bibehållen lön. En frisör kan inte klippa fler kunder under färre timmar. En restaurang behöver personal när gästerna kommer, och en vattenläcka väntar inte tills någon är tillbaka i tjänst. Detsamma gäller vården och äldreomsorgen: en läkare kan inte utan vidare hinna med fem operationer i stället för fyra, och omsorgspersonal kan inte ta hand om äldre människor fortare för att arbetstiden kortas.
De timmar som försvinner måste utföras av någon annan, eller så får människor vänta längre på hjälp. Det innebär högre kostnader för företagen, kommunerna och regionerna. Innan sådana förslag drivs vidare vill jag se en ärlig redovisning av hur verksamheterna faktiskt ska bemannas och vem som ska betala.