Finns det en dold agenda?

Onsdagen den 9 december stod finansminister Magdalena Andersson (S) och sa att stödpaketen fungerat bra och att företagen måste fatta att skattebetalarnas pengar är inte vilka pengar som helst utan pengar som skattebetalarna slitit för att få ihop och därför inte kan betalas ut till företagen hur som helst. Många företagare kände sig behandlade som barn när finansministern klappar dem på huvudet.

Finansministern sa också att regeringen avsätter 300 miljarder till för att hjälpa företagen. I själva verket så lånar staten bara ut pengar som företagen skapat genom skatteintäkter och det kostar staten i storleksordningen 200 miljoner. Ett lågt pris för att rädda företag och jobb enligt Företagarförbundet. Dessutom gömmer det sig en fälla i denna lösning för de företagen som inte är försiktiga! Lånen kommer bokföras som en skuld i balansräkningen och kan tvinga företaget till kontrollbalansräkning och i värsta fall konkurs med personligt ansvar för den nyss påtagna skatteskulden.

Sammanlagt har regeringen avsatt närmare 1 biljon (varav de nya 300 miljarderna är lån som kommer att krävas tillbaka på rekordkort tid – 24 månader) i stödåtgärder till företagen. Hur mycket av den hjälpen har kommit fram till företagen och deras anställda, (som för övrigt också är skattebetalare)? Jo, mindre än 20 procent. Varför behövs då 300 miljarder i lån till företagen? Jo, för att den utlovade hjälpen inte når fram. Stöden handläggs långsamt och företagen går i konkurs i väntan på hjälpen. Likviditet behövs snabbt för att klara sig till hjälpen kommer.

Lånet från skatteverket som regeringen kallar ”likviditetsstöd” fungerade bra i krisens början och det tog 22 dagar från beslut till att utbetalningarna landade hos företagen från skattemyndigheten. Det borde fungera igen – bra!

Men icke! Nu utlovar regeringen ”likviditetsstöd” som företagen kan ansöka tidigast i mars eller april! Riksdagen bedöms inte kunna fatta beslut förrän riksdagssammanträdet i mars.

Den illa dolda agendan är att regeringen och finansministern vill skapa en bild av att man hjälper till men försöker samtidigt hålla kvar pengarna i statskassan. Kanske för att visa på ett budgetöverskott när allt räknas samman. Lite som att stå på scen och skänka pengar på en stödgala för att sedan låta bli att betala fakturan för hjälpen…

Behovet av en småföretagarminister som ser till de minsta företagens bästa ha aldrig varit större, övriga ministrar förstår helt enkelt inte de mindre företagens villkor och vardag.

Mathias Rebane, Näringspolitisk talesperson, Företagarförbundet