Det nya industriavtalet är i hamn – och möts genast av hård kritik från arbetsgivarsidan. Med en löneökning på 6,4 procent över två år ses uppgörelsen som en seger för facken, men många företagare varnar för att kostnadsökningen är orimlig.
– Det här kommer att vara väldigt svårt, om inte omöjligt, för många små arbetsgivare att leva upp till, säger Johan Grip, chefsekonom på Företagarna till dagens Industri, som kallar avtalet “ansvarslöst”.
Industriavtalet sätter normen för löneutvecklingen i stora delar av svensk arbetsmarknad. Det nya avtalet gäller från 1 april och innebär en löneökning på 3,4 procent det första året och 3,0 procent det andra – nivåer som enligt facken är nödvändiga i tider av hög inflation.
– Vi tycker att vi nått ett bra resultat, ett av de högsta i industriavtalets historia, säger Ulrika Lindstrand, ordförande för Sveriges Ingenjörer, som tidigare hotat med strejk om löneökningarna uteblev.
Från arbetsgivarsidan är tongångarna desto mer bekymrade. Per Widolf, förhandlingschef på Industriarbetsgivarna, beskriver lönenivån som “enormt utmanande” och varnar för att svensk konkurrenskraft kan påverkas negativt.
Trots kritiken anser parterna att ett tvåårigt avtal skapar stabilitet i en osäker tid. Alternativet, menar flera aktörer, hade kunnat bli en farlig lönespiral liknande den Sverige upplevde före industriavtalets tillkomst.
Avtalet innehåller även en särskild låglönesatsning: anställda med en lön under 29.100 kronor får garanterade påslag på minst 989 kronor första året och 903 kronor andra året. Dessutom byggs system för arbetstidsförkortning ut inom industrin.
Tomas Undin, förhandlingschef på Teknikföretagen, poängterar dock att industrins lösningar inte bör bli modell för hela arbetsmarknaden.
– Andra frågor än märket måste förhandlas på egna meriter, säger han.
Med avtalet på plats riktas nu blickarna mot hur andra branscher svarar – och om industrins kompromiss kan hålla ihop lönebildningen i ett alltmer splittrat näringsliv.